Det ryska folket var fattigt och hungrade. Många års krig och förtryck hade nött ner deras förtroende för sin en gång så älskade ledare, tsaren. I februari 1917 gjorde de uppror och störtade monarkin. Under kaoset som följde tog bolsjevikerna makten, ledde av den karismatiske Vladimir Ilyich Lenin, och påbörjade den väg som skulle leda till Rysslands kommunistiska revolution.
År 1900 var Ryssland Europas största och folkrikaste land. De flesta av de 150 miljoner invånarna var fattiga bönder som kämpade för att överleva på sina små jordbruk. De styrdes av en monark, tsar Nikolaj II, som höll hårt i makten, trots att resten av Europa strävade efter att begränsa kungarnas makt och främja de mänskliga rättigheterna. För arbetare som bytte jordbruk mot fabriksarbete var situationen inte mycket bättre. De arbetade under hälsovådliga förhållanden i upp till 12 timmar per dag.
I kontrast till detta skaffade sig Rysslands privilegierade ungdom utbildning i Västeuropa. Där såg de en frihet som inte ens gick att föreställa sig hemma i Ryssland. När de återvände tog de med sig idéerna om demokrati och social rättvisa tillbaka hem.
Bland de ungdomar som närde revolutionära tankar fanns Vladimir Ilyich Lenin. Eftersom han var son till en stadstjänsteman hade han under tsaren möjlighet att studera och göra karriär. Men trots sin välbärgade bakgrund var Lenin fast besluten att störta tsaren. Tusentals välutbildade ryssar som Lenin opponerade sig mot Nikolaj II, arbetade för att störta honom och gladdes åt februarirevolutionen.
Men vissa, inklusive Lenin, manade till ytterligare en, mer radikal revolution. Lenin var socialist och många av hans idéer grundades på den tyske filosofen Karl Marx teorier. Han höll med Marx om att kapitalismen förtryckte arbetarna och att den bara kunde bekämpas genom en arbetarrevolution.
Februari-revolutionen ledde till att en provisorisk regering bildades. Men då den misslyckades med att uppfylla folkets krav, ökade stödet för en andra revolution. Natten till den 7 november 1917 stormade Lenins anhängare den provisoriska regeringen. Den ryska revolutionen var resultatet av ett långvarigt förtryck. Under 300 år styrdes Ryssland av Romanov-dynastin.
Då Ryssland var som mäktigast var det Europas mäktigaste land och sträckte sig från Svarta havet till Stilla havet. Men när 1800-talet kom var de europeiska monarkiernas och de allsmäktiga härskarnas glansdagar över. De adliga hade förlorat mycket av sitt inflytande till handelsmännen och idéerna om individuell frihet och självstyre hade börjat få fäste. Folkvalda lagstiftande församlingar som styrdes av författningar började bli dominerande i Europas moderna huvudstäder.
I mitten av 1800-talet utgjorde fabriksägande industrimän och handelsmän det nya styrande skiktet i en värld som drevs av ånga, kol, stål och handel. Fabriksarbetarna hade långa arbetsdagar, usla arbetsförhållanden och låg lön. I industriländer där arbetare och intellektuella tilläts organisera sig och rösta fick den socialdemokratiska rörelsen starkt fäste. Den ville bekämpa kapitalismens orättvisor och få regeringarna att tillgodose arbetarnas behov. Men i Ryssland var tsarerna ovilliga att gå så långt.
Istället stödde de kapitalism och motsatte sig demokrati. De genomförde en del reformer, men de enorma tysta massorna av bönder blev alltmer missnöjda. Protester från arbetare och bönder slogs brutalt ner av den tsartrogna polisen.
De intellektuella fortsatte organisera sig och många landsförvisades eller avrättades. En växande skara av Rysslands utbildade elit ställde krav på frihet och politiska förändringar. När tsaren vägrade ge vika tog somliga till terrorism. Den 2 mars abdikerade tsar Nikolaj II och avslutade därmed ett 300-årigt tsardöme.
Samma dag bildades en ny provisorisk regering. Nu när tsaren var borta började de revolutionära ledarna komma tillbaka från sin landsflykt. Vladimir Lenin återvände från Schweiz och Lev Trotsky kom tillbaka från USA. Nu började den ryska revolutionens andra fas. Bolshevikerna motsatte sig de mindre radikala socialisterna och blev därför förändringens främsta förespråkare.
Bland de många som dödades fanns Tsar Nikolaj II och hans familj. De avrättades 1918 av bolshevikiska soldater innan någon han undsättade dem. Den ryska revolutionen hade inspirerats av Marx och drivits av Lenin och föddes i ett unikt historiskt ögonblick.
Den ryska monarken hade försökt modernisera Ryssland med nekat arbetare och intellektuella grundläggande rättigheter och rätten till medbestämmande. Första världskrigets fasor hjälpte revolutionärerna att samla arbetare och bönder kring en ny samhällsvision ett bättre liv genom kommunismen. Den ryska revolutionen fortsatte i 70 år, men uppfyllde aldrig sitt löfte. Åkermarken och fabrikerna drevs aldrig av jordbrukare och arbetare, och landet styrdes aldrig av folkvalda råd. Istället skapades en politisk apparat som var beroende av förtryck, terror och hot för att överleva.
Revolutionen förvandlade ett efterblivet Ryssland till en stormakt och förändrade under processens gång hela världsbilden. Men de misslyckade försöken att skapa ekonomiskt välstånd och demokrati blev till slut mer än vad folket orkade med.