Hej och välkommen till den här genomgången där vi ska titta på vad biffregeln är för någonting. Och det är med hjälp av biffregeln som du med lätthet kommer kunna skilja huvudsatser och bisatser från varandra. Låt oss börja.
Det första steget mot att förstå vad biffregeln är, är att du måste veta vad finita verb är för någonting. Det här är förmodligen ett nytt ord för dig, finit och finita verb. Men det är absolut inte så krångligt som det låter utan snarare ganska så lätt. Hur känner man då igen finita verb?
Jo, om du kan sätta in pronomenet jag före verbet då vet du att det är finit. Låt oss titta på några traktiska exempel så blir det tydligare. I den korta meningen skolan är viktig så finns det ju faktiskt bara ett enda verb, nämligen är.
Vi provar då att stoppa in ordet jag precis innan och ser hur det låter. Låter det trätt när vi säger jag är? Ja det gör det faktiskt. Jag är låter inte konstigt, det låter rätt. Vi kan alltså sätta in pronomenet jag.
Och eftersom vi kan det, då vet vi att är är ett finitverb. Vi tar ett exempel till. I meningen vi måste springa så finns det nu två verb, nämligen måste och springa.
För att ta reda på om något av dem är finit så ska vi göra precis som innan genom att försöka sätta in pronomenet jag. Vi börjar med det första verbet måste. Här kan vi sätta in jag, pronomenet jag, för det låter nämligen rätt när vi säger jag måste. Det låter inte konstigt på något vis och därför vet vi, aha, det här var ett finit verb.
Men om vi provar med det andra verbet. Jag springa. Det låter enast konstigt. Det låter inte rätt så säger vi inte jag springa.
Det går alltså inte att sätta jag här. Och då vet vi att det här är inte ett finit verb. På lite finare språk så kallas ett verb som inte är finit för infinit. Finit verb och infinit verb.
Och det är ganska lätt att komma ihåg. Ett infinit verb är det som inte är finit. Vi tar ett tredje exempel. I den här meningen som är något längre, Helen skulle vilja sova, så har jag varit riktigt bråkig och lagt in hela tre stycken verb. De är skulle, vilja och sova.
Vi använder nu samma metod som innan för att ta reda på var det finita verbet finns. I det första verbet, skulle, så går det att säga jag utan att det låter konstigt. Jag skulle. Därför vet vi att det här verbet är finit.
Det andra verbet, vilja. Här låter det inte riktigt rätt att sätta in jag. Jag vill jag. Så säger vi inte.
Jag vill jag. Och därför vet vi att det här inte är finit eller som vi då sa, infinit. Det tredje verbet, sova. Vi säger inte riktigt heller jag sova.
Det låter fel, det stämmer inte och därför går det inte att sätta jag här. Då vet vi att även detta verbet är infinit. Faktum är att det finns en grammatisk regel som säger så här.
En sats kan endast innehålla ett finit verb. Pausa gärna videon här och läs det som står i pratbubblan ett par gånger och fundera på vad det betyder. För att förståelsen av den här regeln är central för att förstå resten av videon. En sats kan endast innehålla ett finit verb. Ha kvar det i huvudet och så går vi vidare.
Nu när du vet vad ett finit verb är så är du redo att lära dig BIF-regeln. BIF är en förkortning av dessa ord. Bisats, inte, före, finit verb. Om jag förklarar vad det står i lådan här med lite fler ord så står det som följer att i en bisats så kommer ordet inte alltid stå före det finita verbet.
Och eftersom detta är 100% sant så kan vi också säga att när ordet inte inte kommer efter det finita verbet, då vet vi istället att det är en huvudsats. Låt oss titta på några praktiska exempel. I den här korta meningen, det är kallt och vinden ylar, så har jag på förhand faktiskt färglagt de två verb som finns i meningen, är och ylar.
Det första jag vill titta på nu är om de här verben är finita. Och det kommer du ihåg hur man gör sedan förra bilden. Vi behöver stoppa in ordet jag, alltså pronomenet jag, innan verbet för att se om det går att säga så. Vi börjar med det första verbet är.
Kan jag säga jag är? Jo, det kan jag ju faktiskt göra. Och då vet jag att är är finit. Jag provar med det andra verbet ylar.
Kan jag säga jag ylar? Ja, det kan jag faktiskt göra. Och då vet jag att ylar är finit.
Jag har alltså två finita verb. Och kom ihåg regeln från förra bilden att en sats kan bara innehålla ett. finit verb. Eftersom jag nu här har hittat två finita verb då vet jag att den här meningen består av två satser.
Frågan jag undrar nu är alltså, är det här två huvudsatser eller är någon av satserna kanske en bisats? Och det är nu som biffregeln blir viktig. Vi undersöker.
När det första verbet är så provar jag att stoppa in ordet inte för att se var det hamnar. Det är kallt. Var stoppar vi in ordet inte?
Jo, det gör vi ju här. Vi säger nämligen det är inte kallt. Och eftersom inte hamnar efter det finita verbet och alltså inte före, då vet jag att det här är en huvudsats.
För inte kommer efter det finita verbet. Vi provar i den andra satsen. Vinden ylar.
Var skulle jag stoppa in ordet inte i det här sammanhanget? Jo. Det skulle jag göra här för vi säger vinden ylar inte. Och nu vet jag också att även den här satsen är en huvudsats.
Lägg märke till att ordet och inte ingår i någon av huvudsatserna. Utan det här ordet har bara till funktion att binda samman två huvudsatser. Kommer du ihåg vad ett sådant ord kallas?
Just det, mycket riktigt. Det här är en konjunktion. Ett ord som binder samman två huvudsatser.
Men hur ser det då ut när vi har en huvudsats och en bisats i samma mening? Vi tar ett exempel till. I den här meningen, det kan vara varmt när solen skiner, så kan jag på förhand tala om att det finns en huvudsats och en bisats. Vi ska se om vi kan hitta dem tillsammans.
Precis som i förra meningen så har jag på förhand färglagt de verb som finns i den här meningen. Kan, vara och skiner. Det första jag vill göra innan jag använder bifregen är att ta reda på vilka verb jag ska använda den gentemot.
Jag måste alltså hitta de finita verben. Du kommer ihåg hur man gör? Vi försöker säga jag i samband med verbet.
Vi börjar med det första verbet, kan. Kan man säga jag kan? Jajamän, det kan vi göra och då vet vi att det här var ett finit verb. Det andra verbet, vara, vi provar att säga... Jag vara.
Och det lät fel. Vi kan alltså inte säga jag vara. Då vet vi att det här var infinit. Det sista verbet skiner. Kan man säga jag skiner?
Ja, det kan man göra och då vet vi att det här var ett finit verb. Återigen, en sats kan endast innehålla ett finit verb. Då vet vi alltså att det finns två satser i den här meningen. Vi använder nu biffregeln för att ta reda på vilket av de här verben som står i huvudsatsen. Vi börjar med det första finita verbet kan.
Vi stoppar in inte och ser var det hamnar. Det kan vara varmt. Var skulle vi sätta inte? Jo, det skulle vi göra här.
Det kan inte vara varmt. Så skulle vi säga. Det hamnade alltså efter det finita verbet. Och då vet vi att det här är vår huvudsats. Vi provar med det andra finita verbet, skiner, och stoppar in ordet inte för att se var det hamnar här.
När solen, mycket riktigt, inte skiner. I det här fallet så hamnar ordet inte alltså före det finita verbet. Biffregeln är alltså sann.
Bisats, inte, före finit verb. När ordet inte står före det finita verbet, då är det alltså en bisats. Förresten, du kommer väl ihåg vad ett sånt här ord heter som inleder en bisats?
Mycket riktigt, det här är alltså en subjunktion. Nu när du behärskar biffregeln så kan du med lätthet skilja på huvudsatser och bisatser. Men så här dags kanske du ställer dig frågan, varför är det här så viktigt egentligen?
Och svaret på den frågan är faktiskt att det finns... många anledningar till varför det här är viktigt att kunna. Men jag ska ge dig tre anledningar. Den första anledningen är att med den här kunskapen så kan du undvika vanliga skrivfel.
Till exempel så blir det mycket lättare att förstå när man ska sätta punkt, när man använder kommatecken och också de andra skiljetecknen. Den andra anledningen är att det här möjliggör ett rikare språk när du skriver. Och den tredje anledningen är kanske den som är mest relevant för den här videon, nämligen att den här kunskapen är central inom satslära. Det är nämligen såhär att en bisats är alltid en satsdel.
Alltså när du hittar en bisats i en mening så vet du att hela den bisatsen är en enda satsdel. Låt oss titta på ett praktiskt exempel. Hösten kommer fort när löven börjar falla. Det första vi måste göra för att lösa den här satsen är att ta reda på vad som är predikatet. Som du kommer ihåg består predikatet allt utav verb.
Så vi börjar med att se, finns det några verb i den här meningen? Mycket riktigt, vi hittar tre verb och de är nu markerade i orange på skärmen. Mycket snart så förstår man att de här grupperna av verb, den första gruppen består bara av ett verb, kommer och den andra gruppen av två börjar falla, syftar till två olika händelser. Vi har alltså två olika alternativ till vad som skulle kunna vara ett predikat.
Men vi vet ju också att predikatet ska stå i huvudsatsen. För att finna verbet i huvudsatsen måste vi först ta reda på vilka av verben som är finita. Du kommer ihåg regeln.
Vi försöker sätta in pronomenet jag för att se vilket verb som är finit. Det första verbet, jag, kommer fungera bra. Då vet vi att det är finit.
Det andra verbet, jag börjar, fungerar också bra och är också därför finit. Det tredje verbet, jag falla, fungerar inte och är därför infinit. Nu har vi alltså begränsat vår alternativ till två verb, kommer och börjar. Och nu gäller det att ta reda på vilket av de här verben som står i huvudsatsen. Nu kan vi använda biffregeln.
Vi börjar med det första verbet, kommer. Och sätter in ordet inte och ser var det hamnar. Hösten kommer fort.
Var någonstans sätter vi in ordet inte? Jo, det gör vi här. Hösten kommer inte fort.
Alltså när ordet inte kommer efter så var det ju en huvudsats. Och då vet vi enast nu att kommer är predikatet. Hur är det med börjar? När löven börjar falla.
När löven inte börjar falla. Och då vet vi alltså att det här verbet står i en bisats. Vi kan faktiskt redan nu se var någonstans bisatsen börjar om vi kan våra ordklasser. Det finns nämligen en subjunktion i meningen, ordet när. Allting från ordet när och framåt är alltså en bisats.
Och då vet vi att den här bisatsen är en enda satsdel. Men jag går händelserna lite i förväg, vi ska göra det här på rätt sätt. Det första man tar ut är ju alltid predikater.
Och nu har vi lyckats slå fast vilket verb som står i huvudsatsen. Och vet alltså därför vad som är predikat. Nämligen kommer. När vi vet att kommer är predikat så kan vi fråga oss vad är det som kommer? Då får vi fram subjektet för det är hösten som kommer.
I nästa steg så tittar vi på ordet fort. Hösten kommer fort. Den här satsdelen beskriver ju predikatet och svarar på frågan hur.
Hur kommer hösten? Den kommer fort. Och när en satsdel svarar på frågan hur så är det ett sättsadverbial.
Nu har vi alltså bara bisatsen kvar och vi vet att hela bisatsen är en enda satsdel. Hösten kommer fort när löven börjar falla. Vad kan den här bisatsen ha för funktion? Ja, den tycks ju svara på frågan när.
Till och med är det ju så att ordet när finns med i satsen. Och när en satsdel svarar på frågan när så vet vi att det är ett tidsadverbial. Alltså för att upprepa, när man har funnit en bisats så är den bisatsen en enda satsdel. I den sista delen av den här videon.
så kan du testa dig själv genom att titta på dessa två exempel som jag nu kommer gå igenom. Den första meningen, du måste jobba för att inte komma efter, skulle jag vilja att du löser själv. Det du ska göra är att titta på meningen och gärna skriva av den, antingen i ett dokument på din dator eller kanske ännu bättre på ett papper med en penna. Och försök sedan att lösa den här meningen efter de metoder som har gått sig igenom i den här videon.
Det här ser ut de satsdelarna som du kan hitta efter samma arbetssätt som jag har visat dig. Och pausa videon. innan du börjar.
När du tycker att du är färdig med den första meningen så tryck på play igen och se om du gjorde rätt. Pausa nu och gör meningen. Bra, då har du gjort meningen och vi kan titta på lösningen tillsammans.
När jag går igenom den här lösningen så kommer jag inte vara lika övertydlig som i de andra exemplen och sätta ut lika många etiketter och pilar utan jag kommer ta det lite snabbare och lite enklare. Det första vi måste göra är att identifiera de finita verben och därefter med hjälp av biffregeln ta reda på vilket av dessa verb som står i huvudsatsen. Som du vet så är det första finita verbet måste.
Vi provar därför att sätta in ordet inte i samband med det här verbet och märker att det kommer efter. Du måste inte jobba. Alltså vet vi att måste jobba är vårt predikat för det står i huvudsatsen. Vårt andra finita verb, komma, har ju faktiskt ordet inte framför sig redan. Så där visste vi faktiskt vad det fanns utan att behöva sätta in det själva.
Vår slutsats är alltså att måste jobba är vårt predikat. Och när vi har hittat predikatet så blir meningen genast enkel att lösa. Vem är det som måste jobba undrar vi i fråga nummer två. Jo, det är ju du. Och därför har vi hittat subjektet.
Kvar har vi nu... en lång bisats som inleds med subjunktionen för och slutar borta vid punkten. Vi vet alltså att hela den här bisatsen måste vara en enda satsdel.
Du måste jobba för att inte komma efter. Vad gör då den här satsdelen? Jo, den tycks ju svara på frågan varför du måste jobba.
Och när en satsdel svarar på frågan varför, då är det ett omständighetsadverbial. Bra gjort! Nu tittar vi på mening nummer två.
Så fort jag kunde sprang jag hem till mamma. Nu ska du göra samma sak. Pausa videon här alldeles strax, skriv av det med papper och penna och lös meningen.
Ta ut satsdelarna och använd arbetssättet som gått sig igenom i den här videon. Pausa och arbeta nu. Bra!
Nu har du löst meningen och här kommer svaret. Det första vi gjorde var ju såklart att vi letade upp de finita verben i meningen och använde därefter biffregeln för att ta reda på vilket av verben som står i huvudsatsen. Det första finita verbet är ju kunde och om vi sätter in ordet inte så märker vi enast att det hamnar innan, så fort jag inte kunde.
Vi vet alltså att det här är en bisats. Det andra finita verbet sprang. Vi sätter in ordet inte och märker att det kommer faktiskt ganska långt efter. Så fort jag inte kunde sprang jag inte hem till mamma.
När ordet inte kommer efter det finita verbet så vet vi alltså att det här verbet står i huvudsatsen. Då har vi alltså hittat det som är vårt predikat, verbet i huvudsatsen, nämligen sprang. När vi hittat predikatet så är resten lätt.
Det är lätt att lösa. Vi har nu gjort det svåra jobbet och kvar är det lätta. Fråga nummer två. Vem var det som sprang? Jo, det var jag som sprang.
Jag sprang hem till mamma. Hem till mamma tycks ju svara på var jag sprang. Och när en satsdel svarar på frågan var så vet mycket riktigt att det är ett rumsadverbial.
Kvar har vi nu bisatsen i början av meningen. Så fort jag kunde. Jag sprang så fort jag kunde. Den här satsdelen tycks ju svara på frågan hur. Och när en satsdel svarar på frågan hur så vet vi att det är ett sättsadverbial.
Förhoppningsvis så fick du samma lösningar som jag. Om inte så spola gärna tillbaka videon och titta en gång till så att du är säker på att du förstår mina lösningar. Tack så mycket för att du lyssnade.