Förenta nationernas insatser för världsfreden. förtjänar verkligen att uppmärksammas genom åren. Nu senast i till exempel Afghanistan och i början av 60-talet i Kongo under de turbulenta, dramatiska åren när landet hade blivit självständigt. Den film vi ska se, tagen på plats är gjord av filmproducenten PR-mannen och reservofficeren i trängtrupperna, Bertil S. Jernberg.
Filmen handlar dels om hur man byggde upp underhållssidan till den svenska bataljonen. Dels beskriver den också de strider som svensk trupp råkade ut för. Strider mot legoknäktarna i utbrytarstaten.
Katanga, ledd av den karismatiska Chombe och uppbackad av den forna kolonialmakten i Kongo, Belgien. Och nu kan man undra Bertil, hur hamnade du i denna kokande gryta? Ja det var ju så enkelt som att i hösten 1961 så blev jag uppringd av Amerstadens FN-avdelning. Och en mycket trevlig man som hette, han var väl en sån här rekryterare, Lars-Erik Lagerkrantz. Han ville höra om jag var intresserad av att ta en tjänst i sex månader nere i Kongo.
Du var ju trängofficer, du var utbildad i det. Ja, och det var just det som det behovet var hos dem. Jag hade just avslutat en långfinnsproduktion, Hellebäcksgård, så varför inte? Jag fick fem dagar på mig för besked. Jag hade dessvärre blivit påmind om tragedin för FN-nationerna eftersom FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld hade blivit dödad i en flygolycka i Afrika samma dag som vi hade premiär på vår film.
En katastrof inte bara för FN utan även för oss som producerat filmen då publiken uteblev i sin kollektiva sorg. Nedvisan gick från Stockholm med tåg till Pisa. Där jag med FN-flyg skulle resa vidare till Leopoldville i Kongo. Därifrån skulle jag ansluta mig till den svenska bataljonen som befann sig i Elisabethville. Det var ingen fredlig plats man hade hamnat på.
Den svenska bataljonen hade fått ett kampliknande område och sin förläggning omgiven av Chombers legokrybskyttar. som sköt på allt som var synligt i vår kamp. Med andra ord, de villor vi befäl var tilldelade utanför kampen var inte att tänka på att bo i.
Därför blev vi kvar genom kampområdet av säkerhetsskäl. Den svenska bataljonen hade kommit till Kongo mer eller mindre som en polisbataljon med en mycket lätt vapenutrustning som i huvudsak bestod av K-pist modell 45. Bertil, hur var det nu med bataljonens underhållsresurser i början av din tillvaro där nere? Man får säga att vi hade nästan obefintliga underhållsresurser. Vi var ju hänvisade till ett italienskt fältsjukhus när det gäller sjukvården. Vi hade ett indiskt supplyförband som skötte det övriga mer eller mindre.
Men i stort sett, det vi inte kunde klara själva, det blev inte gjort. I den allmänna förvirringen... Då chefen för sektion två hade blivit tillfångatagen under ett privat besök inne i staden i Elisabethville och hölls fången i Chombes militärkamp, Kamp Masar, var vi som var kvar på sektionen tvungna att skapa ett underhåll.
Informations-och lägesorienteringar var så bristfälliga så man kände sig mer som ett störningsmoment när man tog upp underhållsfrågor. med sektorchefen väl. Den som var ställförtroendebatajonchef hette överst löjtnant Figge Folin och kunde genom sin klokhet styra över den del han hade fått ta hand om. Underhållssidan började växa fram i Elisabethville 1961. När det gällde reparationstjänsten fanns det inget annat att tillgå än vad batajonen själv kunde organisera fram.
Tillsammans med den civila FN-sidan kunde vi komplettera vår fordonspark. genom att köpa fordon från den för oss så kända bilfirman Philipsons som även var väl representerad i belgiska Gongo. Vi la beslag på en Mack tillhörande det belgiska bensinbolaget Fina som låg alldeles utanför vår kamp. Den blev bataljonens reptross.
Underhand skaffade vi oss olika kanaler för att få en dräglig... Nu skulle ni inte bara försörja era egna mannar utan också... Tusentals balobas, hur kom det sig?
Det beror på att det var två stammar balobas som började bekämpa varandra. De yngre som kallas balobagenes attackerade väldigt grymt den andra stammen. Det blev så småningom inte mindre än cirka 60 000 balobas som slog sig ner utanför vår kamp.
Genom FNs civila HQ blev vi tvungna att förse dessa flyktingar med både mat och sjukvård. Det blev ett gigantiskt problem, inte minst med att skaffa rätt mat till dessa införingar. Vi försökte även, om det låter som ett skämt, med bullens köttbullar på burk, vilket helt naturligt inte fungerade.
Däremot löste den amerikanska representationen på plats matproblemet med en professionell säkerhet. Det blev maniokmjöl. torkad fisk och palmolja. I början av flyktinglägerets tillkomst i augusti-september 1961 var varje matutdelning ett äventyr och de svenska soldaterna måste ibland bruka våld för att hålla tillbaka de hungrande flyktingarna.
I det här hårda och omänskliga arbetet som svenskarna blev beordrade att utföra fick de sabotera i världspressen som förhärdade rasister. I verkligheten hyste svenskarna i allmänhet stort medlidande med kongoleserna. Och genom att bataljonen kunde bygga ordentliga follor av stål på de platser där det var matutdelning fick man snabbt situationen under kontroll.
Några månader in på 1962 i Elisabethville fick vi förflyttningsorder av hela bataljonen till Kamina-basen som hade varit en NATO-bas under Belgierna. NATO-basen i Kamina var fantastisk. Den som skapat och planerat Kamina-basen måste ha haft en lupp för att hitta denna unika plats i det centrala Afrika.
Basen som överlämnades till FN ligger på cirka 1100 meter över havet, några mil norr om staden Kaminaville. Basområdet är cirka 500 kvadratkilometer och består av två separata baser. En flygbas med två stycken tre kilometers runways, stora hangarer, flygplatsbyggnad med kontrolltorn och brandstation. Bas 1 som vi kallade denna del av basen hade både kasernbyggnad, mässbyggnad med swimmingpool och ett stort bungalowområde för personalen.
Den andra basen är en armébas och kallas för bas 2. Den sammanbinds med bas 1 genom en dubbelfri motorväg på 16 km. Kaminarbasen har ett eget vattenkraftverk, cirka 80 km från basen. Men inom basen fanns en reservkraftanläggning för de båda baserna om vattenkraftverket i Kilovo skulle slås ut.
I bas två fanns stora underhållsverkstäder. En biograf med tusen platser. En stor anläggning för fallskärmsjägarutbildning.
En omfattande farm för färskvaror. En stor mässanläggning med svimpol, samma som finns i de båda baserna. Och slutligen en bungalowbebyggelse med cirka 40 000 bäddar.
Det var här hela vårt förband Ordnens Koj var placerat, nära vår basräkstad. Vi hade en speciell villa som vår mäss. Min villa 52 låg också ute efter vägen med utsikt över både djungelbältet och savannen. Den villan delade jag med vår chefsläkare Åkvist och motorunderofficer Johansson.
Villan var synnerligen välutrustad med bland annat repressationsutrymmen både inomhus som i trädgården. stall för mina två hästar och vårt kompanys bastu. För att kunna serva denna jättanläggning fanns det vid FNs övertagande en införingsby inom basen för cirka 5 000 katangeser med marknader och så vidare.
När basen byggdes efter andra världskriget var kostnaden för basen cirka 400 miljoner US-dollar och förvaltades av belgarna. Basen var förberedd för att ta emot den belgiska statsledningen om ett tredje världskrig skulle bryta ut. Som bataljonens transportofficer blev jag ansvarig för rotationen till Camina-basen.
Tågtrafiken från Elisabethvill till Kaminabasen cirka 400 km norrut hade inte kommit igång ännu. Då järnvägsbron i Bokama ännu inte var färdigreparerad varför vi var hänvisare till FNs tillgängliga flygplan för vår omfattande utrustning. Det enda flygplan vi kunde disponera var DC-3 och Curtis flygplan.
Utöver bataljonens personal och utrustning så lyckades jag som transportofficer för hela operationen få med 18 videochipar i tre Curtis-flyter. Tack vare en välvilligt inställd flygkapten Martin på en av Curtis-maskinerna. Då jag hade fått rapport om att det fanns i stort sett inga fordon till oss i kaminarbasen. Indierna som skulle ta över våra uppgifter i Elisabethville hade även spetsat sig på att ta över våra välskötta fordon.
Däremot fanns det gott om repobjekt av motorfordon i Kamina som vi satte klona i. På basen fanns en svensk ingenjörsbataillon, Technical Team, med i huvudsak civila tekniker från Sverige jämte civilanställda FN-tekniker med av FN inköpt utrustning för att hålla de omfattande underhållsverkstäderna som var i dåligt skick igång. Som chef för detta fristående FN-förband har från början av Kongo-operationen alltid varit en svensk.
Nu var det major Johan Sederlund. I och med att det blev sektor-och batteriomskälsbyte fick vi en klok officer med stor utlandserfarenhet i Överste Sten ägert nukleär. Så nu kände vi att alla våra ansträngningar uppskattades för att få Kaminarbasen till en mönsteranläggning med resurser för att möta den planerade upprustning som låg framför oss för att slutligen göra upp med jobbet.
FN hade dessutom funnit vägarna till ett mer eller mindre officiellt stöd av USA för operationen Oluk. Det började arta sig när det gällde de materiella resurserna. Men ni behövde väl också en kontakt med omvärlden på olika sätt? Ja, vi fann ju väldigt snart att eten var totalt tom.
Och vi kunde få kontakt med Radio Springbok i Sydafrika med den enda mottagaren vi hade. Men den fanns ju då på Signal Center. Eftersom Övers nukleär var öppen för det mesta av idéer som kunde muntra upp personalen i basen gav han mig tillstånd att resa till Sverige för att med mina kontakter tigga ihop en mellanvågs radioanläggning. Efter ett par veckor kunde jag med FN-flyg ta mig tillbaka till Kaminabasen. Och med mig hade jag från Sveriges Radio en komplett studieutrustning.
Samma som används under VM58 av de internationella rapportörerna. En sänderutrustning lik den som det stora fartygen har, antennsystemet fanns ju på basen, det nedlagda Radio Nords skivarkiv och ett dokument från Stim att vi var befriade från Stimavgifter till vår kommande. Tillverkaren Luxor skänkte oss 500 batteridivna radioapparater som fördelades på förbanden. Nu kunde FN-trupperna i Kaminabasen vakna varje morgon klockan 06.15 med Ann-Louise Hanssons Paula.
Trängens motto att två bär den tredje ändrade vi med framgång till. Det omöjliga gör vi omgående, underverk tar något längre tid. Och det fick gälla Kongo-operationen. tiden ut.
En idé blev verklighet. Radio Camina hade skapat en möjlighet att höja samhörigheten bland oss FN-soldater. Kort efter min ankomst kunde vi få igång sändningarna med... personal ur vår bataljon och en del specialister från övriga förband inom basen. Vi sände 84 timmar i veckan med nyhetssändningarna på fyra språk.
Ett uppskattat inslag i våra program var när vi fick besök av de utsända svenska fältartisterna som Gitz Schöld, Britt Damberg, Åke Egemo, Lepus Undervall, Sven Sjöberg alla ingående i Staffan Broms fältartist tillgänglighet. Team och Ann-Louise Hansson Show. ...stod man spant, spelade upp vår sista dans.
Vi måste hjälpas åt och byta låt, annars har vi ingen chans. Det finns mycket att berätta om detta, men jag avrundar det med att säga att vår kreativitet i programutbud saknas verkligen inte. Vi tog till exempel signaturen från Radio Nords i låten från båten och eftersom det enda vatten vi hade i... i större skala var en av våra poler där jag placerade mig i en livräddningsbåt dit pojkarna kunde simma ut för att framföra sina önskemål på en speciell låt och som jag vidarebefordrade trådlöst till studion.
Hur var nu den svenska bataljonens möjligheter till större militära insatser? Både på bataljon 12 och 14 fick vi stora och hårda strider med till och med förluster som vi fick därför att vi hade fel utrustning. Det var en polisbataljon som vi var nedskickade. Ni kom in i ett fullskaligt krig?
Ja, det gjorde vi. Nu tillfördes basen flera nya kontingenter. Ett motoriserat norskt luftvärdskompani.
En ghaniansk infanteribataillon. En inhemsk ANC-infanteribataillon. Flyget förstärktes utöver den svenska F-22-flottiljen som hade 11 tunnor med en filippinsk division, en iransk division och en etiopisk division. Men det här gjorde också att det krävdes mer på underhållssidan förstår jag. Det skedde stora förändringar och det innebar ju det att från början var vi ju väldigt lite av den sorten i bataljonen.
Det var en helt ny historia och den hette ju Ordnens koj. Det var ju det uttryck som man hade på engelska för det här. Vi fick från scratch börja att bygga upp den här historien.
I samband med ett nytt sektorschefsbyte till överste Olle Hederén som blir base commander för alla förbanden i området utnämndes jag till commanding officer ordnance section med ett totalansvar för att sätta upp och organisera logistiksidan för upprensningsaktionen mot Chombes kvarvarande stridskrafter i Katanga. Jag hade sex månader på mig att utrusta, utbilda och träna den rörliga ögonen. underhållsenheten.
Nu handlar ju den här operationen inte bara om ett skarpt anfall av FN-trupp, utan också om 300 kilometer väg, ofrankomlig väg fram till Möttefienden. Och detta då i ett främmande land med risk för sitt eget liv. Ja, det klarar ju detta på grund av att det var oerhört välutbildade. Och en träning som då... Vi hade ett halvår innan för att kunna möta alla de här svårigheterna.
Förutsättningen var att organisera dels en fast underhållsorganisation i Kamina-basen, dels en rörlig underhållsenhet som kunde följa den anfallande brigaden som bestod av en svensk pansarskyttebataillon och två skyttebatailloner från Ghana och ANC. Ett rörligt katangesiskt norskt. ...poliskompanie.
Denna brigad skulle under ledning av överslutnant Bengt Fredman ha reducerade sammansättning under operation Caminaville. Därefter skulle den reduceras till enbart den svenska pansarskyttebarjonen och ordnans koj för det fortsatta anfallet mot Sandoa vid gränsen till Angola. Med andra ord, en underhållsväg på 350 kilometer. Den fasta basorganisationen för underhållet bestod av En pakistansk amnitionspluton med ansvar för basens amnitionsdepå En indisk interventyrpluton med ansvar för livsmedeltjänsten och depå Ett fast sjukhus med en mix av norska, danska och svenska läkare De kvinnliga sjuksystren var nunnor från det befintliga klostret. En fast motorfordonsverkstad under svensk ledning och en mix av svenska, filippinska och kashkadajesiska mekaniker.
En transportenhet med tre stycken DC-3-or, en lastbilsplittorn och med en blandning av tillgängliga fordon från United Nations Technical Team. En drivmedelsdepå, främst från USAs Air Force tankplan. Det rörliga logistikförbandet var organiserat som en svensk underhållspatajon förstärkt inom flera områden.
Vi var beordrade att ha 30 dagars underhållssäkerhet för hela brigaden fram till och med kapitän Vilhelm. Därefter enbart den svenska batajonen och ordnarnas koj. Anfallsmålet var Sandoa, en gränsstad till Angoda.
Det vill säga 350 kilometer bitvis väglöst underhållståg. Under halvår hade jag på mig att organisera, utbilda och träna det rörliga underhållsförbandet som blev mycket uppmärksammat av såväl den svenska arméchefen general Bondö som de utländska besökarna. Generalen Carl-Erik Almgren blev efter sin mycket detaljerika inspektion även hederskommander av vårdförband Ordnanskoj. I slutet av 1962 hade vi hunnit få både en ny base commander i översta ålderhederen och bataljonschef överslutna Bengt Fredman som ledde brigadens anfall under FNs upprensningsaktion av Katanga. med vår svenska omgjorda bataljon till en pansarskyttebataljon.
Överslutant Bengt Fredman är och förblir den mest dugliga och lämpliga officer för de stora uppdragen jag har tjänstgjort under sedan jag startade min militära bana. Han var en sann fältherre. En både organisatorisk och praktisk nyhet vi prövade var att ammunitionsbeton utrustades med en ammunitionsersättningsgrupp för storstridsdag med sex stycken halvtonsgipar med två släp vardera. Varje halvtonssläp var packat för en skyttebeton, GRK eller pansarbygrupp storstridsdag.
Något helt nytt för det svenska tänkandet när det gällde underhållsförbandens närskydd ändrade vi radikalt på genom vår erfarenhet. Det är ju fiendens underhåll man vill åt i ett stridsskede. Det närskydd vi organiserade för vårt rörliga logistikförband var att tillföra förbandet en fristående pansarbilpliton bestående av fyra stycken amerikanska M-motor och en M3.
För transport av förbandets pionjärgrupp. Pionjärgruppen var den del av förbandet som kunde förbereda en lämplig landningsbana på savannen för DC-3 som kom med färskvarorna. Det rörliga logistikförbandet bestod av Stab med en 50 watts radioanläggning 6 man Sjukvårdspliton med mindre operationsmöjligheter med 3 läkare, 2 helikopter och 4 helikopterpiloter 25 man Livsmedelspliton med 30 dagars underhållssäkerhet 64 man Verkstadsenhet med reservhetsbilar, 18 man.
Bärningsgrupp, 2 man. Drivmedelsgrupp, 10 man. Ammunitionsbeton, 26 man. Reservbilsgrupp 16 man, kokgrupp 4 man, pansarbilpluton för närskydd 20 man.
Senare tillfördes underhållsenheten en bandvagnspluton för överskäppningsmöjligheter 25 man. Sammanlagt hade vi då 216 man och 90 fordon. Ja, så var verkligheten igång. Lackverkstaden hade utvecklats till en mångsyslande verksamhet av vår basorganisation. Utöver att kamuflera de vita FNU-fordon som var särskilt utsatta vid anfallen.
Vi tillverkade bland annat befälsstandard för de svenska kompanierna. Och självpersoner i både på stång och i plåt för respektive fordon. Klockan 0500 den 31 december 1962 startade Operation Kamina Vill.
Brigadens anfall leddes av överslutnat Bengt Fredman. Låt oss följa hans ordergivning. På eftermiddagen den 30 i tolvte fick den svenska bataljonen order att anfalla och ta staden Kamina Vill.
Jag samlade därför mitt befäl för ordgivning på kvällen och gav anfallsorden som i stort sett gick ut på att 3D-kompaniet som redan nu var sydöst om staden skulle följfölja sitt anfall och bataljonens huvuddel skulle norrifrån intränga i och ta staden. Och så har vi en hälsning till korporal Andersson på andra kompaniet från Bläckes på Reptrossen. Med melodin Är du ensam ikväll med Ann-Louise Hansson. För mig finns bara du. Radio Camina sände sitt ordinarie program Kvällen före anfallet.
Detta för att inte väcka någon speciell uppmärksamhet i eten. Bataljonens reparationsstross arbetade för högtryck dygnet innan då det gällde att till varje pris skaka fram fordon ur de många skrotbilar som fanns inom basen. Andra kompagnit skulle passera byn med Tobbe klockan 06.00 varför kompagnit måste lämna bas 2 i Kalunga redan klockan 05.30.
Textning.nu Textning.nu Det hade redan börjat ljusna när jag med min urplatsgrupp anlände till rondellen vid det civila högkvarteret klockan 06.30. Där skulle norska militärpolisförbandet och trosskompaniet ansluta. Redan den 29 fick 3D-kompaniet order att ta terrängen två mil öster om Camina vill.
Men vägarna var verkligt dåliga och framriktningen gick långsamt. Den 30e flög jag därför med helikopter till kompaniet för att orientera mig om läget där och samtidigt ge kompanichefen orden för det fortsatta anfallet. Klockan 06.18, då förkompaniet hade nått i höjd med den radiestationen, fick kompaniet eld på sig, både från granatkastare och eldbåten.
När förkomponeringen förbedömde att motståndarens eld blev för stark drog han tillbaks kompaniet 500 meter. F-22 med sina J-29 skulle understödja anfallet. Just då kompaniet hade kommit utom räckhåll för motståndarens eld anlände jag med utplatsgruppen och fick en orientering om inträffaren. Efter observation kunde vi snabbt fastställa motståndarens pjäsplats. Välkommen tillbaka!
Sedan förplutonens spaningsresultat inhämtats sattes pansarkilen igång. Välkommen tillbaka! Värmlands skogsbygd Våra svenska flygare gav oss understöd i rätt ögonblick.
Ledare var nära att bli träffad när kikaren sköts ur handen på honom. I utkanten av staden påträffade vi den första sårade motståndaren. Våra sjukvårdare tog snabbt hand om honom.
Vi lastade ur och grupperade oss för gatustriv. Medan staden tagits grupperades militärpolisen för sina uppgifter. Textning. Gendarmerna gavs ytterligare en chans att före klockan 13 lämna ifrån sig vapnen vid rondellen. Men det kom inga gendarmer och då satte vi igång anfallet emot kampbilitär.
Att ta kampen som vi raskt döpte om till kamp Fred. Det var ett lätt jobb för gendarmerna hade redan flytt. Vi måste faktiskt skicka upp en grabb för att ta ner deras katanga-flagga och ge plats för vår egen FN-duk. Det blev ett skolexempel på ett lyckat anfall utan förluster från vår sida.
Eftersom jag ingick i chefens utplatsomgång blev jag snart varse att den så kallade beräkningen storstidsdag var inget som gällde i det här sammanhanget. Ammunitionen för framför allt pansarfordonen och 12 cm granaträttarbeton behövde ammutionsersättning. Operationen mot Angora fortsatte.
Efter några dagar uppehåll i Kamina vill fortsätta anfallet. Överslutandet Bengt Fredman hade bedömt att vi kunde med stor överraskning fortsätta anfallet. Ett bekymmer för oss i det eftersläpande ordnarens koj var radiotysnaden som rådde då vi inte kunde hålla samma takt som den anfallande styrkan.
Underhållet släpade efter. Ett antal fordon ur anfallsstyrkan hade fått problem varför det hade lämnats kvar under vägen. för att bli omhändertagna av oss.
Hur som helst, något försenare kom vi fram till Sandoa och hade därmed tillryggalagt 320 kilometer på vägar som bitvis inte fanns. Nu hade ju Chombe sina legoknäktar som krypskyttar. Hur upptäckte ni dem då?
I vårt förband hade vi två helikoptrar. De låg ständigt uppe och spanade så att vårt närskydd var informerade om vi höll på att få ett något äldre fall på oss. Efter svidna kom FNs ÖB i Kongo, generalen Prem Chang till Kamina-basen och gav i samband med sin medaljutdelning sitt erkännande för vår insats. Därefter tog vår batajonchef Bengt Fridman sitt personliga erkännande av operationen samtidigt som han delade ut en gendarm batajonett som var vårt krigsbyte från Chombus depå till var och en i vår batajon som ett bevis på den styrka vi visat under striderna.
Den disciplin som ni visade upp i samband med Camilla Vill, Sandoa, Nuabo och andra ställen den är prov på att vi trots allt, detta fredliga folk, fortfarande kan om att erfordras bjuda någonting hårt satta på rättena i handtaget. Jag känner att det här är ett handtag av stål. Det är en symbol för kamratskapet. Och mitt tack för välgjort arbete. För att belysa vilken omfattande vagnpark vi hade skrapat ihop vill jag göra en sammanfattning på den mångfald av fordonstyper vi hade producerat tack vare ett fantastiskt arbete och uppfinningsrikedom hos de mannare och fixare vi hade under lite fel.
Det var våren 1962 då vi började med de 18 Jeeperna vi hade fått med flyget från Litvätvill och det var starten på vår upprustning av fordonsparken som bara för Ordnans kojs del blev mitt i fordon. Då vi lämnade Kaminabasen mot Kamina under nyårsafton 1962 för att sedan svara för logistiken vid anfall mot Sandoa. Uppladdningen för FNs slutliga rensningsaktion av Chombos kvarvarande väpnade styrkor var imponerande. Men utan USAs välvilliga inställning hade vi aldrig haft den framgången vi fick i Kongo under operationens slutskede. Bertil Jernberg, den här sista dramatiska striden, där klarar sig alla svenskar oskadda?
Ja. Men om du tänker tillbaka på de här åren, hur många svenskar... blev avled och hur många blev svårt skadade? Vi hade ju en notering att det var 26 stupade och ungefär ett femtiotal sårade.
Sen är det ju en annan skada som man inte får glömma i sammanhanget när man råkar ut för sådana här påfästningar. Det är en psykiska skada. Och det pågår än idag att man upptäcker sådana som hade sådana skador från den tiden. Var det värt ändå? Definitivt.
Varför vill du göra filmen? Jag ville göra en film i första hand för att hylla underhållstjänsten som fungerade på ett utomordentligt bra sätt med enorma uppbäranden. Saknade du någon gång i de här åren när du var ung och modig? Varje morgon.