I en relationsstyrd skola behöver vi hitta ett nytt slags ledarskap. Det gamla auktoritära ledarskapet fungerar inte riktigt. Men så är det inte i många andra länder.
Jag som kommer utifrån och också från Finland. Vi har kanske en lite annan perspektiv på skolutvecklingen i Sverige. De flesta andra länder har fortfarande en hierarkisk och auktoritärt regelsstyrd förhållningssätt till skolan.
Där man kan hop. och Muta och vissa auktoritära länder överhuvudtaget. Det är fortfarande accepterat med AGA. AGA skaffades här 1958 och idag ska vi alla vara överens med varandra och skapa en bra stämning och skapa bra relationer. Det som utmärker den svenska skolan är de positiva relationerna.
Jag tror inget annat land har arbetat så hårt för att få att... Ett bra förhållningssätt till elever och föräldrar och att samarbeta väl med varandra. Men det skapar andra typer av utmaningar där det inte går direkt att säga till eller säga ifrån eller hota eller vad man nu kan tänka sig.
Så i extrema fall, om du tänker dig ett continuum och på den ena sidan är det det auktoritära ledarskapet med pekfingret och hammaren. Det är också en av de... Det här demokratiska eller vad jag kallar förhandlingsbar skola det är det som utmärker Sverige just nu. Det ställer till det för vårt ledarskap.
Hur hård ska man vara? Hur krävande ska man vara? Vad ska man göra när det inte blir som man har tänkt sig?
Kan man säga till? Kan man ta in en elev eller inte ta in en elev? Vad som händer, risken är att man hamnar i ett slags förhandlingar. Med sina elever. Jag minns att jag besökte en högstadieskola.
Där det var två lärare i rummet, samhällskunskap. 25 stycken, 15-åringar. Och de hade någon form av tema för mig idag.
Så en lärare kliver fram och säger god morgon. Som ni vet har vi ett tema för mig idag. Vi ska arbeta mellan 8.30 och 12.30.
Och sen ställer hon en fråga. När vill ni ha rast? Vi frågar 25 stycken 15-åringar när de vill ha rast. Vad säger de då? De säger nu.
Hur länge vill ni ha rast? Ja, hela tiden. Vi är jättetrötta.
Som en lektionstart så funkar det inte. Det är väldigt ofta att saker till en förhandlingsbara. Jag brukar skoja om det här på mina live föreläsningar.
Ungefär som man säger till eleverna, jag tänkte ha ett grupparbete idag, vad tycker ni om det? Ska ni ha samma grupp som förr eller nya grupper? Ska det vara två i gruppen, fyra i gruppen, sex i gruppen? Ska det vara en skönsblandad grupp eller inte skönsblandad grupp?
Vad vill ni undersöka? Hur lång tid vill ni ha? Hur vill ni redovisa? Jag finns här som resursperson om ni kan hitta mig. Och så långt har det inte kanske gått, men det känns som att vi hamnar i de här förhandlingarna.
Så vi har två ytterligheter. Vi har... Den auktoritära som inte längre fungerar och det här mer förhandlingsbara som inte heller fungerar.
Så vi behöver leta ett nytt slags ledarskap. Och jag illustrerar det här och det här är också en illustration på varför jag tycker kroppsspråk är så intressant. Man tänker sig att... Jag har tagit lektionsbesök med dem i en femteklass.
Det här är min gamla hemstad i USA, Rochester, New York. Jag får besök i en lärare som har en väldigt bra rikt. Läraren heter Patrik och jag är med på hans modersmålslektion, alltså engelska.
Jag är där för att studera hans lärarledarskap och undervisning. Jag blir ganska besviken när jag får reda på att... Han ska inte undervisa utan eleverna ska redovisa. Och han tänkte, ja riktigt bra, inte vad jag ville säga. Men det blev superintressant.
Och det första som var intressant var hans sätt att rama in och leda lektionen och tala om vad som ska hända. Alltså han kunde sagt på följande sätt, ja välkommen till vår engelsk lektion. Som ni vet idag, vi ska börja redovisa era bänkböcker och romaner. Och det är sex av er som vet det, er dag idag.
Och ni har max fem minuter på er att redovisa. Du Tomas vill du börja? Men han sa de sakerna men sen la han till någonting.
Och det tyckte jag var fascinerande. Han sa ja idag ska vi börja med att redovisa. Det är sex av er som vet.
Det är fem minuter på er. Och sen la han till. Och kom ihåg vad vi har sagt.
Du ska berätta om boken på så sätt att du lockar dina klasskamrater också vid att läsa boken. Åh, jag är ju lite knäpp alltså. Det vore värt hela resan till USA bara för den meningen.
För det är en förväntanshöjning, det är en kravhöjning och jag blev väldigt glad för det. Tre stycken elever gör sina redovisningar, det går bra och så är det en lilla Erikstur. Och man märker efter fem, tio sekunder att det här blir inte bra. Och då har läraren Patrik fått ett dilemma. Vad ska han göra? Ja, han kan välja den akutera och den sarkastiska och den här lite elaka.
Hålla långt avstånd till eleven och avbryta honom abrupt. Ta fram pekfingret och stirra in i ögonen och säga någonting sarkastiskt. Det syns på dig att du inte är förberedd dig.
Och stoppa in kniven. Det är inte första gången heller. Och det blir inte bra av det. Och vi har lärt oss framförallt i Sverige att så får man inte göra. Men risken är att man hamnar i den andra ytterligheten.
Det är att man inte gör någonting. Man observerar att det här är katastrof. Man tänker för sig själv att det är tråkigt, det är synd. Men jag har 25 andra elever och inte hinner jag hjälpa alla. Och om inte hans föräldrar vill engagera sig och hjälpa honom att förbereda.
Ja, det är inte mycket jag kan göra åt det där. Och det är naturligtvis inte bra heller. Och vad han gjorde som jag tyckte var väldigt intressant.
Han avbröt killen efter fem till tio sekunder. Tog några steg mot killen. Men inte för nära.
Lite långt ifrån. Huvud på sne. Lite viskande röst.
Du Erik, jag tror att du kan bättre. Och sen gav honom strategier. Titta upp med dina ögon.
Ha öppna inkluderande gester. Ta ett steg mot gruppen. Höj volymen i din röst.
Ta i lite mer energi. Och så blir det bättre. Och så blev det. Han fick komma igen i slutet på lektionen. Gör om faktiskt.
Två andra presenterade Erik Sturjan. Det blev ingen mirakellösning. Och Sosjens historier blev han bäst i gruppen. Men hans presentation blev bättre. Inte bara för att läraren sa till honom att prova igen.
Men utan gav tips och strategier om hur man kan göra. Och det här för mig representerar det nya ledarskapet. Vi måste också fortsätta vara sträng men snälla.
Och hårda och mjuka. Och kärleksfulla, ja, ja, ja. Men med struktur.
Och det är den här hemligheten som bra pedagoger har. De mixar det här med stränghet, krav, hård, höga förväntningar. Med det mjuka och det varma. Och när man får det här i balans, det blir magiskt och det kommer att fungera. Så barnen har alltid betat det här, sträck och ställ.
Och det här är det nedslagslederskapet, det är att vara hård och mjuk samtidigt. För hård utan värme fungerar inte med dagens relationsljuda barn. Och för mjuk utan att ställa krav, det fungerar inte heller. Det är många gånger vi hamnat i den situationen i dagens svensk skola där allting ska förhandlas och diskuteras. Framåt med ett tydligt ledarskap, men ett nytt slags ledarskap.