Om du skulle välja ett kulturellt verk på Mofo, vilket som helst-en skönlitterär bok, en film, en dikt, en låt-är chansen stor att du skulle välja ett kulturellt verk. Att något med den kan spåras ända tillbaka till antiken. Vi pratar ofta om antiken som startskottet på hela vår moderna historia. Där demokratin, vetenskapen och hela den västerländska kulturen bara uppstår ur tomma intet. Men människan har ju funnits i över 200 000 år.
Så hur blev det som hände under medelhavet för bara några tusen år sedan så viktigt att vi ofta ser det som en början? Antikens Grekland är speciellt för att vi har möjlighet att veta så mycket om det. Otroligt mycket text, litteratur. Genom att det finns bevarat har antiken påverkat det västerländska kulturarvet som inget annat. Och den här serien om litteraturhistorien handlar om just det. Det som finns bevarat.
Böcker, dikter och pjäser. Så även om människans historia är mycket längre än antiken-är det här vi börjar vår västerländska litteraturhistoria. Så vad skrev och läste man när allting började? Antiken sträcker sig från 700 år före Kristus till 500 år efter Kristus. Den kan delas in i en grekisk och en romersk era--...som samexisterar en lång tid i mitten.
De första 500 åren räknas som den grekiska antikens guldålder. Det är där de flesta litterära genombrotten sker. Geografiskt är den antika kulturen splittrad och består av 100 stadsstater. Vad man skulle vilja veta om den antika grekiska kulturen-det är ju hur man upplevde den när man var på plats, till exempel hur det luktade.
Och vi kan bara spekulera, men det måste ha luktat mycket och förmodligen illa. Förutom den dåliga lukten binds de antika stadsstaterna samman av två saker. Det gemensamma språket, grekiskan, och de gemensamma gudarna.
Vad som var intressant med de grekiska gudarna var att man tänkte sig att de såg ut som människor. De betedde sig som människor. De sov och åt och drack och dansade och hade sex och bråkade och förtalade varandra och kunde vara ganska små.
De var inga moraliska förebilder. Det finns tolv gudar och de bor på berget Olympos. Förutom dem finns det ofta mindre lokala gudar samt halvgudar.
Gudarna kunde yngla av sig med vanliga människor. Med den gemensamma tron kommer en gemensam syn på livet. De antika grekerna har tydliga idéer om hur man ska uppföra sig.
Det här syns i berättelserna man berättar. Det är nästan som en röd tråd genom hela den grekiska litteraturen. Att man hela tiden tänker på hur ser det här ut? Kommer folk att minnas mig eller inte?
Det värsta man kan göra under antiken är att få hybris. Att inte vara måttfull och veta sin plats, utan tro att man är lika bra som gudarna. Då drabbas man av nemesis, straff ovanifrån.
Och straff är ju aldrig roligt. Som vägledning har man myterna, guideböcker till livet-som med sina berättelser om gudar och annat övernaturligt förklarar världen. En av mytens funktioner är att ge svar på dessa stora frågor. Varifrån kommer allting?
Vad är meningen med allting? Hur hänger de olika nivåerna i världsalltet samman? Gudarnas och människornas värld?
En mängd frågeställningar av dessa slag behandlas i myterna. Men de kan också vara till för att roa. De är ju fantastiska berättelser och när man läser dem idag så blir man ju fortfarande tagen av de här otroliga historierna.
En av de här historierna kan ses som startskottet på vår västerländska litteratur. Iliaden. När man sätter sig ner och skriver och säger att var börjar litteraturen?
Då börjar den alltid med Iliaden. Iliaden är ett epos, en längre berättelse skriven på vers. Tillsammans med sin uppföljare Odysseen innehåller den omkring 28 000 verser. Ett epos utspelar sig i förgången tid och Iliaden tilldrar sig under Trojan--"som utspelar sig på 1200-talet före Kristus."Långt innan den tid som vi räknar som antiken. Man brukar säga att den skrivs ner av Homerus på 700-talet före Kristus.
Bok-spoiler Iliaden. Iliaden utspelar sig under det tionde och sista året av det trojanska kriget. Grekerna har belägrat staden Troja och i berättelsen möter vi såväl människor som gudar.
Grekernas bästa kämpe, Achilles, kommer i intern bråk med Agamemnon, deras härförare, och blir så sur att han bestämmer sig för att vägra slåss. Han vägrar ända tills Hector, prinsen av Troja, har ihjäl en av Achilles bästa vänner. Då tar han till vapen igen, jagar Hector tre gånger runt stadsmurarna innan han till slut dödar honom.
Achilles tar med sig och skändar den döda prinsens kropp. Men efter lite käbbel så återförs liket till Troja och historien slutar med Hectors begravning. Iliaden är så viktig för att den är så gammal och har varit med under så lång tid och verkligen ramat in hela den antika...
Det finns till och med ett uttryck, den homeriska frågan--...som ställer sig undrande till om det kan ha funnits en enda man--...som skrivit två så inflytelserika böcker. Och själva historien i Iliaden, hur verklig är den? Iliaden utspelar sig i en delvis verklig tid--...men också i en mytologisk tid.
Det är ju en fantasiprodukt, based on a true story. Förvånande skildrar inte iliaden början eller slutet av Trojanska kriget. Den har inte med den spännande historien om den trojanska hästen. I stället har iliaden ett annat tema, Achilles och hans vrede.
Här ser ni Brad Pitt som Achilles. Han ser inte så lite sur ut. Jag tolkar Iliaden som en problematisering av en värld som är fylld av krig och våld.
Och som en illustration av hur ohållbart det är som samhällsform. Antikens Grekland var ett samhälle där våld var ständigt närvarande. De allra flesta, i varje fall vuxna män, kunde räkna med att någon gång i sitt liv få kötta ner någon annan eller stå bredvid någon som köttades ner. Iliaden förs från början vidare muntligt och det är först när den har berättats i flera hundra år som den skrivs ner. Det här är något vi kan se tydliga avtryck av i den nedskrivna texten.
När vi läser uppskattar vi ofta variation. Men när nåt ska komma ihåg sätter vi mer värde på repetition. Iliaden var väldigt länge live. Det var sångare som kunde vad vi kunde kalla ett språk. som bestod av ordkombinationer som de kunde sätta i en fast rytm.
Och vi kallade den rytmen hexameter. Man kunde bli ombedd att sjunga, men kan du inte ta den här om Achilles? Så börjar man sätta i hexameterns rytm berättelser som man kombinerar ihop live så här i själva uppförandet.
Ur det enorma förråd man har av såna här rytmkombinationer. Att ha samma rytmkombination genom ett helt verk kallas bundenvers. Och så är det med hexameten i Iliaden.
I den första versen i boken, lägg märke till att vi redan här hör om Achilles och hans vrede. Sjung och gudinna om vreden som brann hos peliden Achilles. Hör ni rytmen? Den går så här.
Damdi-di-damdi-di-damdi-di-damdi-di-damdi-di-dam-dam. Och så ska det låta om och om igen i över 28 000 verser. Iliaden innehåller också något som kallas för stående epitet.
Att man berättar om karaktärernas drag innan deras namn. Som den snabbfotade Achilles, den hjälmbronsglimmande Hector eller den pilälskande Artemis. Så de stående epiteterna hjälpte både lyssnaren och sångaren att komma ihåg vilka karaktärsdrag de olika personerna hade.
Själva skrivet på den här hexameter, det var lite så här nytt för mig. Jag brukar inte läsa sånt, men jag tyckte inte att språket var svårt. Jo, jag har ju aldrig läst just...
just ett sånt här stycke som var skrivet i hexameter. Så det var ju väldigt speciellt, lite svårt i början, en utmaning. Men det var kul. Man fick bara fokusera lite extra.
Jag märkte mycket att det finns exempel, bild och språk. Det fanns också typ så här metaforer, liknelser. Alltså det var så här mycket, många många olika typer av skrivandet i en text.
Så det var spännande alltså. Epos, som Iliaden, berättas ofta av så kallade rapsoder. De är berättare som åker runt i det antika Grekland och berättar historier mot betalning.
Varje gång en poet berättar en historia så vet publiken ungefär... vad som gäller, men är samtidigt beredda på att författaren kommer att berätta historien på ett nytt sätt. Det är en big deal att spoila en historia. Man får inte säga hur det slutar, men i antikens Grekland visste alla alltid hur det slutade. Det viktiga var hur du berättade historien.
Från det grekiska ordet för handling, drama, kommer två viktiga begrepp. Genom filosofen Aristoteles får vi dramaturgin. Alltså kunskapen om hur en berättelse ska vara uppbyggd för att fånga publiken. Hur historier behöver en början, mitt och ett slut.
Och en röd tråd som... går igenom det man berättar. Det kanske känns givet idag och en del av allt vi ser och läser och tittar på men då, för de gamla grekerna var det helt nytt. Från ordet drama kommer också dramatiken. Dramatiken som växer fram i det antika Aten, som vi känner till-Det är botsvaret till dagens teater, eller upprindelsen till dagens teater.
Man skiljer på tragedier och komedier på allvar och skoj. Men det är tragedierna som har högst status. Det är framför allt dem man spelar när man bjuder in till stadsfestival.
Dramatiken är framför allt känd genom tragedin. Och tragedin är det här... skådespelet, dramat som sätts upp på den årliga återkommande festivalen i Aten.
Den så kallade Dionysusfestivalen. En fantastisk tillställning. Det kommer folk från hela den grekiska övärlden. Olika stadsstater, ibland upp till 30 000. Den antika grekiska teatern äger rum utomhus och ser ut så här. Byggd i en sluttning med scenen längst ner och åskådarna placerade i en halvcirkel runt om.
En av de mest kända tragedierna som... som spelades på många såna här teatrar är Antigone av dramatikern Sophocles. Tänk på hur vår far gick avskydd och förraktad i fördärvet. Och för sitt brott som själv han brack till dagen.
Med egen hand drev sina ögon ut. Så, vi har alltså epiken där våra epos ingår som utvecklas och blir skönt. kvarnlitteraturen och dramatiken, som ligger till grund för vår teatervärld-men också för tv och film.
Hos båda är handling en avgörande-men under antiken kommer också en tredje form av litterär gestaltning. En form som inte fokuserar så mycket på ett händelseförlopp-utan där en känsla kan stå i centrum. Vi talar om... Lyriken, grunden för poesin. Den framförs nästan alltid till musik.
Från det här instrumentet, en lyra. En av antikens stora diktare är Sappho. Här ser vi henne fundera och bita på en penna.
Hon var verksam på 500-och 600-talet före vår tid-och är en av de äldsta poeterna vi känner till. Sappho bor på ön Lesbos, en rik handelsö i det grekiska riket. Hon själv tillhör en öns överklass och aristokrati. Det vi har från Sappho är helt unikt--"för att det är så mycket dikter, så omfattande."Det ger oss en inblick som vi annars inte skulle ha haft--"och som visar på kvinnors liv under antiken."Men sen är de förstås också väldigt vackra.
Vem är det nu jag måste övertala? Vem är det nu vars tystnad plågar dig, Sappho? Hon som flyr dig nu kommer snart att följa.
Hon som vägrar nu kommer själv att vilja. Hon som inte älskar ska älska, om hon vill eller inte. Hennes stil är ofta direkt och tydlig.
Och texterna kretsar ofta omkring begär, längtan och skönhet. Och då framförallt kvinnors skönhet. Lesbos, ön hon kommer ifrån, ligger också till grund för ordet. Lesbisk. Trots att Sappho hade stor påverkan på människor i litteratur-finns väldigt lite av hennes verk bevarade.
Men vi får komma ihåg att det är över 2500 år sen hon levde. Hennes dikter har inga namn, utan brukar kallas för fragment-för att de har bevarats precis så, som delar och lösriktar stycken. Jag tror att i modern tid har många också tyckt om att det är fragment-att man har gillat fragmentstilen. Det finns så mycket utrymme att tolka och skriva in sig själv.
Det har bidragit till attraktionen. Där finns det utrymme att projicera sina egna tankar och drömmar. Lyriken är det tredje och sista benet bredvid epiken och dramatiken-på den antika pallen där mycket av dagens litteratur vilar.
Tre grundgenrer som lever vidare än i dag. ...tusentals år senare. Och idag kan det kanske framstå som att alla under antikens Grekland är författare, filosofer, hjältar och till och med gudar.
Men så är det såklart inte. De allra flesta lever mycket enkla liv och det finns såklart baksidor även i den antika historien. Med tanke på att de antika grekerna hittar på demokratin, filosofin, mycket av den litteratur vi har idag, alla berättelser som vi fortfarande använder.
Så väljer man ofta att bortse ifrån att mycket som möjliggjorde hela den här produktionen, både materiell kultur och tankegods, var att det fanns någon annan som gjorde det hårda jobbet. Och det är ju då slavarna. Och där de fria männen, atenarna, har då lyxen, möjligheten att ägna sig åt filosofi, litteratur, att skriva dramer utan att behöva tänka på att gå till jobbet. Kultur som har slavar bygger på en människosyn där alla människor inte är lika. Vissa människor är som föremål som man kan slänga bort, ta bort, byta bort, sälja och köpa precis som man skulle göra med en stol, en cykel eller en tröja idag.
Det märks också i litteraturen att man är medveten om orättvisorna i det samhälle man skapat. Att bli slav är något man oroar sig för. Det är ett återkommande motiv i litteraturen, rädslan för att bli slav. att förlora sin tillhörighet och att säljas som slav. Den rädslan, att man när som helst kan säljas som slav-är kanske svår att relatera till idag-men mycket i den antika grekiska litteraturen är fortfarande relevant.
Anledningen till att de här myterna fortfarande berättas idag och används-för det gör de ju, inte bara genom att vi spelar grekiska tragedier som berättar. Vi har populärkultur och olika typer av serier. Det här är ett gott som brukas hela tiden.
Det är väldigt bra berättelser. De griper oss fortfarande. De har någonting att säga oss fortfarande.