Hej, i den här filmen ska vi titta lite grann på normgivningsmakt och vad normgivningsmakt är och vilka offentliga aktörer som har normgivningsmakt. Och den första frågan handlar ju då om vad normgivningsmakt är förstås, det första begreppet, vad betyder det? Och norm ska vi tolka här som rättsregel och det finns flera varianter.
Grundlag. Lag, förordning och föreskrift. Fyra olika varianter av rättsregler. Vi ska se här vad som skiljer dem åt. Och vem som kan skapa vilken av de här reglerna.
Och när lite grann. Vi har förut pratat om den offentliga makten. Och att den offentliga makten utgår från folket.
Och i det svenska statsskicket så har vi principen om folksuveränitet. Som innebär att makten finns hos folket och makten går inte att dela upp på olika aktörer. Så att makten konkurrerar med sig själv. Utan det finns en makt och det är den makt som ligger hos folket.
Sen har vi rent praktiskt en uppdelning på olika aktörer, offentliga aktörer som utövar offentlig makt och utövar lite olika typer av offentlig makt. Vi har tidigare tittat på den här uppdelningen där vi har pratat om normgivning som vi ska titta på idag, verkställande makt, dömande makt, finansmakt, kontrollmakt och utrikesmakt. Olika varianter av den offentliga makten.
Och vi ser också här på bilden vilka typer av aktörer som utövar vilken variant av offentlig makt så att säga. Så idag när vi tittar på normgivningsmakten så kommer vi se att det är väldigt många aktörer som potentiellt har och kan få normgivningsmakt. När det gäller verkställande makt så är det framförallt regering och myndighet som har det. Och dömande makt har vi domstolar, kontrollmakt.
Justitieombudsmann, justitiekansler, konstitutionsutskottet och så vidare. Vissa av de där bitarna kommer vi titta på i en annan video. Så låt oss titta på normgivningsmakten då.
Normgivningsmakt är alltså makten av att skapa eller ändra bindande skriftliga rättsregler. Och de här rättsreglerna är som sagt då grundlag, lag, förordning. och föreskrift.
Och varför är det här viktigt att gå igenom och veta vilka aktörer som kan skapa vilka rättsregler? Jo, eftersom Sverige då är en rättsstat och rättsstaten en del av rättsstaten är att den offentliga makten ska utövas under lagen eller under författning. Så är det ju viktigt att veta vem av de här aktörerna, vilka av de här aktörerna som kan stifta eller skapa skapa bindande rättsregler.
Eftersom det här är helt avgörande för hur den offentliga makten får utövas. Vi har också en uppdelning av de fyra varianterna. Det är framförallt tre. Vi ska titta på lagförordning och föreskrift.
Vi ser också vilken aktör det är som har rätten att skapa till exempel grundlag och lag så är det riksdagen. När det gäller förordning så är det regeringen. Och när det är föreskrift så är det myndigheter. Och om man tittar på hur många lagar, förordningar och föreskrifter det finns ungefär så kan man se att det skiljer rätt mycket.
I form av grundlagar så vet vi att det finns fyra stycken. När det gäller lagar så finns det ungefär 1300. När det gäller förordningar så finns det ungefär 2733. Så finns det ungefär 7000. Nu är det här lite äldre siffror men ungefär. Poängen här är att förstå att det finns betydligt fler föreskrifter än det finns lagar.
Och det finns en poängförklaring till det. Innan vi tittar på det så ska jag bara klargöra en möjlig begrepp till förvirring. hur vi benämner alla de här rättsreglerna, de här normerna tillsammans. Det finns nämligen i lagtext ett ord. I kapitel 8, paragraf 1, där det står att föreskrifter meddelas av riksdagen genom lag och av regeringen genom förordning. Föreskrifter kan också efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen meddelas av andra myndigheter än regering och kommuner.
Det här betyder att ett samlingsnamn för alla typer av rättsregler eller normer är begreppet föreskrift. Men vi kommer att i den här filmen och i övrigt i kursen prata om föreskrifter som den rättsregel som myndigheten skriver. Och om vi tittar på lite andra begrepp som också finns som sammanfattar alla de här fyra rättsreglerna tillsammans så kan man prata om författningar. Så om man vill prata om alla rättsregler tillsammans så får man antingen prata om alla... Vi nämner dem enskilt eller pratar om rättsregler eller normer eller författning.
Alla de tre begreppen, rättsregler, normer eller författning. När vi nämner det kan vi mena antingen lag eller förordning eller föreskrift. Eller att vi pratar om allihopa.
Pratar vi om föreskrifter däremot så kommer vi i första hand mena just den rättsregel som skrivs av myndigheter. Jag vill också innan vi går vidare bara poängtera att det finns ju faktiskt... En till nivå eller en annan nivå som vi inte ska ta upp i det här momentet. Vi kommer prata om EU och EU-rätt i nästa delmoment av den här kursen. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns andra normer som gäller.
I vissa fall så gäller de på grundlagsnivå och över svensk rätt. Men vi ska titta lite grann på innan vi tittar på in i det. Detaljer, lite mer detaljer, det är fortfarande rätt övergripande. Så ska vi titta lite grann i varför har vi den här uppdelningen.
Och hur kommer det sig att det finns så många fler föreskrifter än det finns lagar så att säga. Och det här hänger lite grann ihop med hur vi har fördelat arbetet. Och kortfattat kan man säga att ju viktigare en rättsregel, en bestäbbelse är. Desto högre upp i hierarkin ska den komma. Men alla regler kan inte bestämmas i detaljnivå på till exempel riksdagsnivå.
Vi har ju bara 349 riksdagsledamöter. Och de kan inte i detalj, i enskilda områden, gå ner och bestämma regler. Det skulle bli för ineffektivt, det skulle ta väldigt lång tid. Och det skulle kanske inte alltid bli väldigt välanpassade regler på ett område. Utan ju längre ner vi kommer framförallt på myndighetsnivå desto mer kunskap finns det om ett område.
Skatteverket till exempel har lite bättre kunskaper om frågor och regler som gäller på skatteområdet. Och Folkhälsomyndigheten nu har ju kanske lite mer kunskap om vilka regler och hur man ska anpassa regler på till exempel pandemier. Eller under den här pandemin som pågår.
Så det finns en tanke om att... Ju längre ner i hierarkin desto mer expertis finns det. Och ju högre upp i hierarkin desto mer legitimitet finns det. Så om vi har en lag som stiftas så är den som är närmare folket. Alltså makten kommer från folket och då är det bra om en rättsregel skapas och stiftas så nära folket som möjligt. Och det ska ske när frågan som man ska bestämma om är...
på något sätt viktigare för folket. Att det hamnar så nära folket som möjligt. Vi ska titta på några exempel på det. Men det mesta sätts, alltså det mesta av regler bestäms ändå av riksdagen, i alla fall ramarna för det, för att sedan i detalj då bestämmas till exempel på lite lägre nivå. Till exempel regerings-eller myndighets förordning och föreskrittsnivå. Om man tittar på ett exempel så skulle vi kunna titta på hur poliser får och inte får göra och var sådana saker bestäms i den här hierarkin.
Så kan vi börja redan på grundlagsnivå och konstatera att all offentlig makt ska utövas under lag. Och polismyndigheter och polisen, deras arbete är ju en del av den offentliga makten. Och därför så ska ju polismyndighetens arbete då... Utföras underlag.
Om vi tittar på nästa nivå så har vi polislaget exempel och här har vi tionde paragraf i polislag som reglerar när polisman får använda våld i sin tjänst. Det här är en sån fråga som vi klassar som en viktig fråga. Väldigt viktigt för folket att avgöra när det offentliga makten ska få utöva våld mot folket, mot sig självt så att säga.
Så det här är en fråga som då ska ligga högt upp i hierarkin så nära folket som möjligt och det är ju då på riksdagsnivå. Om vi tittar på ett exempel på förordningsnivå så skulle det kunna vara en fråga som handlar om en polisman och när polismannen ska legitimera sig. Och här kan man då göra en gradskillnad i hur viktiga de här frågorna är. Där vi kanske tycker att...
När en polisman får använda våld är jätteviktigt, ska ligga på riksdagsnivå. Men när och hur en polisman ska legitimera sig, det kan då bestämmas på en regeringsnivå till exempel. Och på föreskriftsnivå, på myndighetsnivå, alltså polismyndigheten, så har vi det som kallas förföreskrifter och allmänna råd. Jag ska säga någonting om det sen. Det är en skillnad på föreskrifterna och på de allmänna råden.
Men här har vi till exempel regler om omhändertagande av berusade personer. Så här ser vi då att det finns en uppdelning av polismyndighetens arbete från viktigare frågor till fortfarande viktiga frågor. Men frågor som kanske är mest lämpade att avgöras på myndighetsnivå på den nivå där det finns expertis och erfarenhet.
Och polismyndigheten har säkert mycket större möjlighet att skapa regler om hur man ska omhända berusade personer på bästa möjliga sätt. Eftersom det är det man jobbar med, det ingår i arbetet och man har den expertisen och erfarenheten på den myndigheten. Att ta fram regler som antagligen blir anpassade till situationen på bästa sätt. Vi ska nu börja titta lite grann i när de här olika... Aktörerna på de olika nivåerna får gå in och skriva en rättsregel.
Det är ju förstås reglerat. Regering och myndighet kan inte hur som helst skriva de här rättsreglerna. Riksdagen har alltid rätten att skriva en rättsregel eller ska stifta en lag.
Riksdagen har ju som två varianter av normer eller två rättsregler som man kan stifta. Det är antingen grundlag eller lag. Där skiljer sig det ganska mycket mellan dem. Grundlagen ska vara mer konstant.
Den är svår att ändra. Vi har två likavidande beslut som ska fattas i riksdagen med ett val emellan. En vanlig lag däremot kräver en enkel majoritet.
Här finns det inga begränsningar förutom de som vi hittar i kapitel 2. i regeringsformen om grundläggande fri-och rättigheter och regler om diskriminering och Europakommissionen. Sådana begränsningar finns förstås när man skapar lag. Men i övrigt och vilka områden riksdagen kan bestämma finns det inget hinder.
Och det vore konstigt om det fanns något hinder eftersom det här så att säga är folket. I alla fall via representation. Och folket har ju liksom möjlighet att bestämma om vad som helst.
Det finns förstås ingen begränsning där. Därför kan man säga att riksdagen har alltid rätt att utöva sin normgivningsmakt. Det finns ingen, man måste fråga om lov så att säga. Regeringen däremot har, som vi ska se, en väldigt begränsad möjlighet att på egen hand skriva förordningar.
För det mesta så måste regeringen få lov. av riksdagen, det vill säga att riksdagen bemyndigar eller man delegerar normgivningsmakten till regeringen. Därför att man tycker att det kanske blir av effektivitetsskäl eller att man inte har tid eller att det är frågor som bäst avgörs på regeringsnivå. Då kan man delegera områden till regeringen. Vi ska titta lite grann på gränsdragen mellan vilka frågor som hör till riksdagsnivå och vilka som hör på regeringsnivå.
Till sist har vi myndigheter och myndigheter har aldrig någonsin egenskap av att vara en myndighet, en normgivningsmakt. Alla föreskrifter som myndigheten skriver måste vara delegerade från riksdag eller regering. Man måste kunna härleda bakåt. När en föreskrift har skrivits så måste man kunna härleda bakåt. Har myndigheten fått lov?
Har man fått ett bemyndigande att skriva de här rättsreglerna? Och så på så sätt så upprätthåller vi också någon typ av legitimitet. Eftersom de som jobbar på myndigheten är ju då inte valda av folket.
Utan det är ju tjänstemän och andra som har expertisk kunskap men som inte är valda. Så för att få en... För att få någon typ av legitimitet i de här rättsreglerna som myndigheten skriver.
Eftersom det fortfarande är rättsregler som är bindande så är det viktigt att se och förstå att det finns en röd tråd av legitimitet. Men förstås inte riktigt samma styrka som en lag. Eftersom lagen då stiftas på riksdagsnivå och är mycket närmare folket än en föreskrift som skrivs på myndighetsnivå.
Vi ska titta kort på den här skissen och sen in och titta på några av de här rutorna. Och sen återknyta till den här skissen för att då försöka förstå vilka områden som hör till vilken aktör. Det här är rätt knepigt och lagtexten i sig är väldigt knepig. Så vi kommer att prata hyfsat övergripande om det här området.
Men jag säger det därför att det ska vara... Tydligt att det finns ett betydligt större djup här än vad vi går igenom. Men om vi tittar på riksdagen och regeringen här och så ser vi myndigheter och kommuner längst ner så kan vi se här att vad man får bestämma om är uppdelat på lite olika områden. Och när det gäller riksdagen så först konstaterar vi att riksdagen har alltid normgivningsmakt. Men sen kan vi se att vi har två områden.
på det som kallas det primära området, det obligatoriska lagområdet och det fakultativa lagområdet. Skillnaden mellan dem är att det som hör till det obligatoriska lagområdet som vi snart ska titta på det är områden som aldrig någonsin kan bestämmas på lägre nivåer. Så de juridiska områden som hör till det obligatoriska lagområdet det är sånt som regeringen och myndigheten inte kan bestämma om. Om vi tittar på det fakultativa lagområdet, vilka områden som hör dit, det är områden som kan bestämmas av regeringen.
Genom att riksdagen bemyndigar och ger regeringen i uppdrag att ni kan bestämma om det här området. Eller att man delegerar till myndighet och kommun. Det är alltså områden som riksdagen får lämna över någon givningsmakten till. till de lägre aktörerna, eller de aktörerna som på något sätt befinner sig i legitimitetshierarkiskt under riksdagen.
Regeringen däremot har då dels rätten att skriva regler när man har fått det delegerat till sig, men också två områden på det som kallas för regeringens primära område. Det är dels verkställningsföreskrifter, jag ska inte säga så mycket om det, men det handlar om... Det handlar om hur en lag ska tillämpas i praktiken.
Däremot ska vi säga lite mer om restkompetensen. Det är områden som regeringen av grundlagen har att bestämma om. Där man inte behöver få riksdagens lån.
Det behöver inte delegeras. Man behöver inte något bemyndigande. Där kan regeringen på egen hand bestämma. Jag ska bara poängtera att även på rest... restkompetensens område så är det så att om riksdagen väljer att lagstifta inom ett område som ryms inom restkompetensen så går ju förstås riksdagens lag alltid före.
Så den här hierarkin gäller alltid. Så det är ju sånt fall på områden som riksdagen väljer att inte lagstifta så kan regeringen utnyttja sin restkompetens men man behöver då inte som sagt ha fått rätten att bestämma förordning delegerat till sig. Myndighet och kommun har aldrig på egen hand rätten att skapa normer utan för att myndighet och kommun överhuvudtaget ska få bestämma och skriva rättsregler, alltså föreskrifter, så måste det ha delegerats. Om vi tittar lite närmare på riksdagens primära lagområden så hittar vi det i 8-2-regeringsform och där så har vi en liten lista över vilka områden som hör till riksdagens primära lagområden.
Här hittar vi till exempel på ettan och tvåan civilrätt och offentlig rätt. Det är de två vi ska exemplifiera med. De kan alltså då delas upp i de obligatoriska och de fakultativa områden. Och när vi tittar på civilrätt och offentlig rätt så kommer vi se att all civilrätt, all civilrätt alltså områden som rör enskilda, alltså förhållanden mellan enskilda, som familjerätt eller avtalsrätt eller konsumenträtt, arbetsrätt, alla de områdena, det är liksom regler som gäller. för relationer och förhållanden mellan enskilda privatpersoner och företag.
Alla de områdena hör till det obligatoriska lagområdet. Det är områden där reglerna måste bestämmas på lagnivå. Sen har vi offentlig rätt som vi ska se, som förstås hör till riksdagens primärområde som riksdagen kan bestämma om, men vi ska se att en del av den offentliga rätten kan man via bemynningar. ge till regeringen att bestämma om.
Här har vi en ganska tydlig uppdelning mellan civilrätt och offentlig rätt där all civilrätt alltid hör till riksdagens obligatoriska område. Det går inte för regeringen att skriva förordningar inom konsumentköprätt. Däremot så kommer vi se att man inom viss offentlig rätt kan skriva regler om man har fått ett bemyndigande. Tittar vi på regeringens då...
primärområde så har vi dels då verkställande föreskrifter verkställighetsföreskrifterna men vi har också restkompetensen. Och restkompetensen, den är lite svår att förstå. Jag ska visa en annan slide snart där vi kan ta ut ur lagen vad det innebär. Men hur vi läser oss till det i lagen är rätt svårt. Man tar liksom och tittar på det som inte måste meddelas i lag.
Det hör till riksdagens... Restkompetens så att säga. Och vad är det här? Vad betyder det här i praktiken då? Jo, det betyder att vi har här en viss uppställning av vissa områden som vi kan tydligt skilja på.
Så till riksdagens obligatoriska områden som sagt, civilrätt. Det kan aldrig skrivas förordningar på. Offentlig rätt, en del av den offentliga rätten, i det här fallet skattefrågor och skatterätten. Det hör också till riksdagens obligatoriska områden. Här måste då regler om skatter meddelas.
genom lag. Straffrätt är också en del av den offentliga rätten och här är skillnaden mellan den och straffrätten att är det andra påföljder än böter så måste det meddelas i lag. Men det betyder då, och vi kan förstå redan nu att viss straffrätt och viss annan offentlig rätt som inte är skatt, det hör till riksdagens fakultativa område. Så om vi tittar på den punkten så ser vi att viss offentlig rätt och viss straffrätt Här är straffrätten om det sträcker sig till att påföljden bara blir böter. Det är alltså områden som ryms inom riksdagens fakultativa områden.
Och vad sa vi om det? Jo, vi sa att inom de fakultativa områdena så kan riksdagen delegera. Alltså bemyndiga regeringen eller myndigheter att bestämma regler.
Då tittar vi på regeringen och försöker läsa oss till och förstå vad regeringen kan. Jo, det har vi redan besvaret till viss del. Om riksdagen delegerar så kan regeringen bestämma om offentlig rätt när det gäller till exempel avgifter.
Betungande avgifter, jag ska säga något mer om det på nästa slide. Och till viss del straffrätt om det är som högst böter som den regeln innehåller. Påföljderna som högst är böter, eller som mest är böter.
Vad består restkompetensen då? Om den här måste delegeras för att regeringen ska få bestämma om sådana frågor? Här kan man prata om övrig offentlig rätt som inte är betungande och till exempel avgifter som inte är betungande utan det som kan kallas för frivilliga avgifter eller övrigt gynnande positiv offentlig rätt. till exempel om den offentliga vill införa ett nytt bidrag.
Det är ju någonting som inte är negativt betungande för en enskild medborgare, utan tvärtom så om man har möjlighet att söka ett bidrag så ses det som någonting positivt, någonting som inte är betungande. En sådan regel skulle till exempel kunna höra till regeringens restkompetens. Och vad är syftet med det här då? Jo, det knyter vi tillbaka till legitimiteten så att säga. Ju mer allvarlig och betungande och påfrestande en regel är för en enskild medborgare, desto närmare folket.
bör rätten att besluta om den regeln ligga. I det här fallet då, om vi har till exempel regler om bidrag, att medborgare ska söka bidrag, så är det inte något jobbigt. Det är inte något som tvingas på en medborgare.
Utan tvärtom så är det snarare en möjlighet till något positivt. Och därför anser vi att det inte behöver ligga lika nära folket. Utan att det kan ligga på regeringsnivå.
Så om vi tittar på lite olika exempel igen. Och ser vart vi kan placera de här i form av vilken aktör som kan skriva vilken typ av rättsregel. Så exempelvis all civilrätt.
Som nya regler, nya lagar. Inom familjerätt, avtalsrätt och arbetsrätt. Det måste ske på riksdagsnivå i form av lag. Straffrätt.
Därpå följer ner någonting annat än böter, det är fängelser och sånt där. Och skatter, också sånt som hör till riksdagsnivå, det obligatoriska lagområdet. Annan straffrätt därpå följer skulle kunna vara böter eller andra betungande avgifter eller övrig betungande offentlighet.
Det ska ske på riksdagsnivå eller efter bemyndigande på regeringsnivå. Även på regeringsnivå så har vi restkompetensen. Där vi har möjlighet för regeringen att utan att behöva få ett bemyndigande bestämma om till exempel frivilliga avgifter. Ett exempel här skulle kunna vara avgift på museum. Gränsdragningen mellan vad som är frivilligt och vad som är betungande är inte helt enkelt att dra.
Men en typ av definition skulle kunna vara att en betungande avgift... Det är någonting som man måste göra därför att det finns en rättslig, eller kopplat till en situation, en rättslig regel som till exempel serveringstillstånd. Det är kanske inte någonting man, man kanske inte vill ansöka om det men man måste för att inte agera olagligt genom att sälja alkohol utan att ha serveringstillstånd.
Så det är en avgift som då anses vara betungande. I form av att man får tillstånd att servera så blir det en motprestation i sig. Men det är någonting som man ser att den medborgaren blir tvingad till att söka. Därför att regeln om att ansöka om serveringstillstånd finns. Den typen av ansökningsavgifter eller tillstånd kan räknas som betungande.
Då frivilliga avgifter helt enkelt handlar om att man får en motprestation som är någonting som priset är värt, eller avgifter i det här fallet. Det är värt att betala för att få en motprestation som att gå på museum till exempel. Att erlägga en avgift och gå på museum är någonting som man betalar för och får en lämplig motsvarande motprestation. Och det är frivilligt att gå på museum på det sättet också. Det skulle då tilläggas att...
En del av det här fakultativa området som ligger på riksdagens område och en del av regeringens betungande offentlighet kan ju också i form av när riksdagen gör det subdelegeras eller när regeringen gör det delegeras till myndighetsnivå. Innan vi avslutar ska vi titta på ett exempel på hur det har sett ut med... Normgivning och skapande av rättsregler under coronapandemin. Vi kan titta här på en föreskrift från Folkhälsomyndigheten som handlar om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen.
Den här föreskriften handlar om hur serveringsställen ska vidta åtgärder för att undvika trängsel och överhuvudtaget undvika... Alltså minska smittspridning. Och då är frågan, kan myndigheten, folkhälsomyndigheten, på egen hand bestämma om det här? Kan de skriva rättsregler som är bindande för ett serveringställen att rätta sig efter? Nej, det kan myndigheten inte på egen hand.
Utan myndigheten kan skriva rättsregler om man har fått ett bemyndigande att göra det. Och det ser vi. i den här texten att Folkhälsomyndigheten föreskriver följande med stöd av femte paragraf förordningen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Så möjligheten att skriva rättsregler så här. Det kräver ett bemyndigande och det kommer via en förordning. Så om vi går upp en nivå så ser vi förordning om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen.
Och där hittar vi i... I femte paragrafen att... Man har bemyndigat Folkhälsomyndigheten, alltså myndigheten under, att bestämma ytterligare regler kring hur man ska anpassa på serveringsställen för att minska smittspridning.
Här ligger linjen med det jag sa i början om att på myndighetsnivå finns expertis och erfarenhet som på bästa sätt anpassar regler. Eftersom då det i vissa fall kan behövas expertis och erfarenhet för att rättsreglerna ska bli så bra som möjligt så att ändamålet nås på bästa sätt. I det här fallet så krävs det däremot på något sätt att det förankras i folket som är den högsta makten.
Och då ser vi här då att här har regeringen bemyndigat... Men vi kommer också kunna gå upp en nivå och se att den här förordningen i sig är baserad på ett bemyndigande i lag. Lag om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen. Där vi i tionde paragraf i lagen kan se att regering eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om smittskyddsåtgärder.
Så här har vi alltså hela kedjan, hela vägen upp. Vi kan se hierarkin från lag till förordning till myndighet. Och det här är ju då för att det här rör ju då betungande offentlig rätt. Och det här kan inte myndigheter bestämma själva om. Men myndigheterna är ju antagligen mest lämpade, i alla fall är Folkhälsomyndigheten mest lämpad att avgöra i detalj hur de här då...
syftet med den här lagen att minska smittskyddsåtgärder hur de på bästa sätt kan uppnås. Men därför så måste det via delegation eller subdelegation då komma från lagen, från riksdagen. Och det sker att man skapar en lag som sätter ramen för vad det här regler på det här området syftar till smittskyddsåtgärder. Och så sätter man ramen för den och sen meddelar man i lagen att detaljer på det här och ytterligare lyssnar. För att fylla ut den här ramen, fylla ut innehållet, så bemyndigas det här till regering och till myndighetsnivå.
Så, då nöjer jag mig med det och hoppas att vi har förstått normgivningsmakten lite bättre.